ARLOS BLOGG

ARLOS BLOGG

fredag 31 juli 2015

Njutbara dagar.

En helt ordinär dag i regniga Julita har det varit.


Så då vi tog oss en tur som vanligt. Häng med!

På fejjan ska man ligga plats på hundra platser på hundra dagar. Idag är dag två och här låg jag. Det gick bra.

Man kan kamouflera sig bra när man har samma färger som naturen kom jag på...

...så då gjorde jag det.

Praktiskt värre...

...för man kan spana...

...på fjäderfän som flaxar förbi...

...utan att dom ser en.

Den korpen hade inte suttit fel till lunch, fantiserade jag.

Fast det var bara fantasi.

Huxflux vräkte det ner skurar på oss.

Sån väta bekommer inte matten och mig.

Jag försvann en stund. Då hittade matten mig på bergets topp.




Alltså...känslan när man sitter där och kollar ut över Julitaskogen är obetalbar.

Egentligen spelar inte storleken så stor roll.

Nu kan ni ju tro att jag bara sitter och ligger och glor i skogen.

Men då tror ni fel. För i tre timmar härjade vi runt i regnet och jag kutade som en knasig valp mest hela tiden, sa matten. Men det finns det inget foto på. Tro´t om ni vill.

tisdag 28 juli 2015

Fullbokad helg.

Blåbären växer upp till låren i år. Man får blålila ben om man vadar omkring i riset.


Mitt i antioxidanterna kan en Putte som Valle poppa upp. Då får man passa på att brottas sig trött.


Annars har jag varit på SM. Hela Sveriges bästa rallyhundar var där. Och så jag då. Det var kul att kolla på dom och heja på tre av mina kompisar som var med. Sen gick vi till bilen för att åka hem...

...då stannade en främmande bil bakom vår och så sa en matte: Visst är det Arlo? Och det var det ju. Då hoppade min enda och finaste syrra Sadie fram.

Hon var som tjejer är mest...

...en riktig linslus.

Det var buskul att se syrran. Vi har inte setts sen vi flyttade hemifrån för två år sen.

Hon är lite blondare och mindre, men annars kan man allt se att jag är Sadies brorsa.

Det här är Lystra, min träningskompis. När hon fick veta att hon kommit på sjunde plats i hela SM betedde hon sig så här. Inte så normalt, tycker jag.

Nästa morgon ringde klockan mitt i natten, och så åkte matten och jag till Vånga. Vånga ligger i en skog långt bort. Vi var först av alla där, men huxflux vällde det in folk och hundar. Alla ville gå viltspår. Så det var ju bra att som kom dit.

När vi fått en domare med oss så åkte vi till en annan skog. Där väntade matten och jag i en timme. Det var vi och tusen myggor.

När det äntligen blev min tur snappade jag upp spåret plättlätt. Det gick rakt upp på ett berg. På krönet var det vitmossa och en återgång som det spöregnat 25 millimeter på under natten. Tusan så jag fick jobba. Aldrig i livet har jag fått en sån utmaning. I förtifem minuter slet jag så det rykte ur öronen på mig, men hann inte fram till klöven. Det var pinsamt.

Domaren gav mig lite hjälp på traven så till slut hittade jag klöven och fick bära den till bilarna. Så det kändes ju bra. Sen åkte vi en bit till en lada där alla spårare skulle samlas. Där fanns kul kompisar. Som det här småglinet.

Sen fikade alla, och jag fick äggmacka. Det babblades och sen skulle man få pris om man skött sig. När vi fick höra att bara tre av alla sexton hundarna klarat sitt spår kändes det bättre. Det där nattliga slagregnet hade verkligen ställt till det för oss i Vånga.

Några fick rosetter, men alla fick en väska med snask och kul grejer i. Och domaren sa så vackra ord om mig, att jag har en stor potential och jobbade outtröttligt och var envis som få.

Egentligen var det en ini baljan rolig dag, bara så snopet att inte lyckas på spåret. Det var premiär för mig att misslyckas och det ska jag aldrig göra om igen.


Om ett år ska jag åka till Vånga och då ska jag ha värsta största slipsen med därifrån. Åsså är jag tre år då och mycket proffsigare än en tvååring som jag. Vänta och se!

tisdag 21 juli 2015

Arlo, artist.

Förra veckan dök plötsligt värsta reklamen som såg ut så här upp. Där kunde man se och läsa att jag och mina bästa danspolare skulle showa på största Torget i Eskilstuna. Där uppträder folk alla dagar hela sommaren, så det var ju bra att vi skulle få underhålla dom nån timme också.

Den morgonen värmde jag upp med lite plattskallar hemma. Sen kammade jag mig och packade hundra kilo grejer i bilen och for till Torget.

Där var det livat må ni tro. Hur mycket som helst att kolla på.

Typiskt åkte komposten fram.



Där låg jag och chillade medan mattarna donade med grejer, mikrofoner och musikanläggningar och sånt tråk. Jag fick låna hussens jacka att ligga på för det var lite hårt om rumpan i stan.

Sen fick vi fyra hundar turas om att ränna och busa på arenan, så vi skulle känna oss som hemma där och värma upp oss som alla idrottskämpar. Det var skoj.

Först dansande Eddie...och sen...tadaaa....kom min trumma fram!

Så då bjöd jag upp matten...


...och jag dansade som värsta Fred Astair...

Jag gjorde inte ett endaste felsteg, och inte matten heller.

Slutbugningen blev bra....

...sen kunde jag pusta ut...

...och härja med min snörboll en stund som lön för mödan.

Matten kunde ha sparkat sig själv därbak när hon kom på att ingen filmat vår fenomenala dans. Men vi fick ett par snuttar smakprov från dom som anställt oss.


Här är vår dans nästan slut...

...och här är den slut. Rumporna i vädret.
Sen dansande Nässla och så visade Popcorn rally medan jag pustade ut i komposten. Huxflux var det dags för mig att äntra manegen igen.
För då skulle jag också  köra några rallymoves.
Jag var ini baljan bra på det också.
Fast jag lyckades få in en snabbnosning bland konerna.
Det var störigt att vi hade jordens minsta skyltar, såna hade jag aldrig stött på förr.
Så då snubblade jag på dom, för dom syntes ju knappt.

På filmsnutten kan ni se hur dom stod i vägen för mig.
Sen visade Eddie alla hur man hämtar nycklar och annat borttappat och så var det min tur igen.
Nu blev det apportering.
Vi hade släpat med alla apporter vi kunde hitta hemma i förrådet.
Först vanliga träbocken.
Bara att kuta iväg och hämta.
...och lämna och få beröm.
Jag har dummysar som inte hänger i trädtoppar också. Så en sån hade vi packat ner.
Lubba och hämta..
...och lämna tillbaka.

Metallapporten skramlade så det ekade på stan när den landade......då blev många impade när jag hämtade den.
Största överraskningen var när matten tjoffade iväg tunga apporten tvärs över Torget. För den hade jag knappt sett förr.
Så klart pinnade jag iväg och hämtade den också.
 

En filmsnutt igen när jag stilar med en apportbock. Jag tjuvstartade lite för jag var så ivrig. Men det var bara bra, tyckte matten.
Och nu ska ni få höra att matten och jag var värsta bästa teamet hela timmen vi var där. Jag skötte mig så ini norden bra, så matten häpnade.
Eddie, Popcorn och Nässla var lika proffsiga dom.
Så nu är vi bokade till nästa sommar igen.
För vi slog publikrekordet hittills.
Tvåhundrafemtio stycken kollade på oss.

Efter att Popcorn dansat och Eddie fixat grand finalen blev det applåder,  frågestund och intervjuer.
Då frågade dom vad jag helst äter. Kött, svarade matten då. Så det var ju rätt. Och så ville dom veta hur dags Eddie går upp på morronen och sånt viktigt.
Tack, tack, tack sa alla och var superglada.
Undrar vad jag får för det här jobbet, funderade jag då.
En rackarns BLOMMA blev det.
Sen bjöds hela truppen på prinsesstårta och så satt dom och babblade och var så lyckliga över hur bra vi alla varit. Då fick jag åtminstone min nerpackade lunch med kött. Sen måste vi packa in allt i bilen igen och fira med matte-och husselunch på stan.
Så så gick det till när jag och mina bästa artistpolare slog publikrekord och dansade rakt in i hjärtat på Eskilstunas invånare.
Tusan så kul det var!

Dom två första och dom två sista bilderna har matten tagit.

Alla dom proffsiga fotona från Torget har mattens bästa exkollega Yvonne Larsson knäppt och fixat till oss.