ARLOS BLOGG

ARLOS BLOGG

söndag 17 december 2017

Magi on the rocks.

Idag var det sjuminus och odlingarna såg bedrövade ut. Dom måste ha vatten, kom jag på, för jag är omtänksam. Jag vet var det finns godaste isvattnet nuförtiden, så jag lubbade dit för att ta mig en drink i förbifarten.

Men hallå! Vem har snott godaste, kallaste , friskaste vattnet, hojtade jag då snopen?

Här finns ju tametusan inte en droppe...

...varken till mig eller mina tynande grönsaker.

Jag ruckade och gungade för att få fram några läckra böljor, men det var stiltje.

Men hallå! Kolla vad som hänt i bästa drinkbaljan! Vänta lite så ska jag visa er....

...pust och stön...tadaaaa....ett isberg!

Lagom till jul bjuds det på drink on the rocks, minsann.

Bästa värsta överraskningen.


Vilken ini baljan märkvärdig vattenskål jag har.

Det var som om jag fick en extraväxel efter drickjommen.







Raketbränsle.

Om man skakar om rejält...

...trollas fram nya förfriskningar.

Inte vet jag vad det var för brygd...

...men jag blev som förbytt...

...och ganska oregerlig.

Jag har hört talas om att man kan bli det när man får drycker on the rocks.

Men jag hade ini norden kul samtidigt.

Och blev stark och modig och lite dum.


Det här karet ska jag vara väldigt rädd om.
Det är tametusan magiskt.
Odlingen då, trädgårdmästan?, utbrister ni då spydigt.
Ooooops!
Kanske jag kan pinka nytt liv i den,
ja, så får det bli.
Eller så får dom invänta våren.

söndag 19 november 2017

Linköping t o r

Nämen, korsitaket sermanpå, utropar ni nu förtjust! Arlo bloggar, det var inte igår ommansägerså. Men ser han inte lite sliten ut, mumlar ni oroligt till varandra, och varför har han bandage om huvet?
Undra på att jag ser medfaren ut, svarar jag då. Nu ska jag berätta om min maratondag, som var igår.
För då väckte dom mig före sex och så åkte vi bil i timmar i svarta natten.

Hit. Det heter Linköping. Förra året åkte jag och matten gruvligt vilse i Linköping. Så i år tog vi med oss hussen. Då gick det smidigare. Därför kom vi fram supertidigt till danstävlingarna. Var huserade Arlo då, undrar ni och far med blicken över tältlägret? Mitt i bilden, i stugan med blå handduk på taket, berättar jag då för er.

Så snart vi slagit ner bopålarna kom Lisas matte framstörtande och började kramas och hälsa till mig från Lisa. Vem är då Lisa? Det är en snygg Linköpingstjej som gillar mig så ini norden mycket så hon skickade sin matte till danstävlingen, fullastad med presenter. Snygg-Lisa hade valt en hink smågodis och ett paket ihoprullade kossor till mig. Och Lisa-matten hade suttit uppe sena kvällar och stickat världsasnygga vantar till matten.
Vi älskar Lisa och hennes matte!

Efter hundra timmar fick jag äntligen börja värma upp mina resstela muskler. Matten hade plundrat frysen på allt gott hon hittade, så det blev leverpastej, pannkaka, köttbulle och råa köttklumpar....jag säger bara ...råa köttklumpar!
Sen ångrade matten att jag fått raketbränsle innan första starten, för jag blev så sprallig så jag hittade på ett helt nytt program av bara farten.
Ett program som matten inte hade en susning om. Så hon blev lite handfallen. Speciellt som jag vägrade göra mina bästa tricks och i stället lekte border collie och sprang runt runt i cirklar mest.
Så här spurtade jag omkring:


Matten skrattade tills hon fick kramp åt mina påhitt, och tänkte att det där kommer inte att generera några poäng alls hos domarparet. Men strunt i det, Arlo hade ju hur skoj som helst. Det är alltid huvudsaken, ju. Så tänkte hon.
Efter hundra timmar blev det prisutdelning. Och se!


Domarna hade mer humor än matten och gillade min cirkus. Dom gillade mig så ini baljan så det fattades bara nollkommaett fjuttpoäng till att jag hade fått cert. Och det är det finaste man kan få i klass tre.
(För er som inte är så dansanta: Man måste ha minst sjukommafem av varje domare i varje kategori.)
Väntetiden till nästa dans var oändlig. En massa andra hundar dansade SM och HtM och allt vad det hette, medan jag väntade och väntade, rastade mig själv och familjen gång på gång, myste i tältet, käkade lite, drack lite, kollade dom andra och lyssnade på musiken.
Äntligen var det dags för dans nummer två.
Under uppvärmningen bjöds det inte på rått kött, nähä, för nu skulle jag sansa mig, hoppades matten, och kanske göra det jag skulle i stället för att improvisera hej vilt.
Då gjorde jag det.
Nästan alla tricks fixade jag. Inte felfritt, men så det dög åt matten:

Efteråt jublade vi tillsammans med kompisarna. För om det fattades en halv poäng efter slarvdansen, så borde ju den här föreställningen ge certet, eller hur? Så tänkte vi. Men hoppsan....
...för dom här domarna tyckte att vi var superdåliga. Ett enda ynka bra poäng blev det. Så det var ju snopet.
Och inget hade dom skrivit om varför, så vi kan träna på sånt dom skulle gilla i stället.
Hoppas matten kommer ihåg: rått kött = höga poäng, inte rått kött = låga poäng
nästa gång.
Vad vann du då, frågar ni nyfiket. Nåt måste du väl ha vunnit efter att ha jobbat så hårt i Linköping.
Jorå, kolla bara: ett koppel från Sydafrika som ska hålla för en rottis eller ridgeback, står det.
Och, tuffast av allt:

En hemstickad tröttmössa...

...så här.
För snacka om att var pömsig i går kväll.
Tretton timmar var jag hemifrån, sex minuter gav jag järnet på dansgolvet. Tre timmar åkte jag motorväg och 0,1 poäng från certet.
Snacka om utschasad.

Fast idag var allt som vanligt igen. Bortsett från att jag har alla fina presenter från igår förstås.
Och att trumman, käppen, klossen och Petula hamnat långt in i garderoben.
För nu blickar jag framåt och uppåt.
Undras vad jag hittar på härnäst.

fredag 18 augusti 2017

Växjö och Julita och annat som hänt.

Nu ska ni följa med mig på min semesterresa.
Så här gjorde jag.
Satt fyra timmar bak i bilen, utom när vi pinkade in Brahe Hus förstås.
 

Huxflux var jag i Växjö. Där lill-matte ploppade upp som gubben i lådan.
Då åkte vi till Musön.

Vi gick och gick och gick och gick. Runt precis hela Musön. Tror ni att jag såg en endaste mususling?
Nä!
Bara båg alltihop.

Det mest rafflande var när vi gungade fram på en bro. Två gånger.
Det finns ingen bro i Julita. Så det var ju skoj.

På hotellrummet hade man förvandlat alla möbler till spöken och lämnat en överraskningspåse till mig.
Värsta omväxlande presenterna: bajspåsar och tuggisar.
Matten och hussen fick ingenting.

Det var fiffigt ordnat så om jag kollade ut från hotellfönstret såg jag rakt in i lill-mattens fönster och terrass.
Ni ser lill-huset på taket, där bor hon.
Så då vinkade jag till henne.

På morgnarna traskade jag rakt över gatan till lill-matten. Så käkade jag frukost på terrassen där. Medan matten och hussen kalasade på hotellbuffén.

När matskålen var tom kollade jag över räcket och såg rakt in i vårt hotellrum. Då längtade jag lite efter matten.

När alla var mätta gick jag vilse i sparrisen....

...testade stubbfåtöljen...

...kollade på gubbar som fjongade bollar så det sjöng i staketet.....

...betade på jordens mest gigantiska odling...

...trodde jag upptäckt första fina snön. Men så var det inte. Synd.

Sist gick jag vilse bland pumporna. Eller om det var ärter.

Lill-matten bjöd på mjukglass, Växjösmak...

...och så åkte jag fyra timmar hem igen. Utom när vi pinkade in Brahe Hus, förstås.

Så var jag tillbaka i Julita. Inget spektakulärt hade hänt där.

Mer än att det var lite mognare på fälten.

Och att dom förgrömmade grisarna hade löpt spikrakt genom vetet.

Nu gör vi nåt lattjo, krävde jag uttråkad till slut.


Så då fick jag låna nåra barnbarn, som var till övers, och så härjade vi runt.

Och skuttade.

Barnbarn är lajbans.

Mer rörliga än matten så att säga.

På kvällskvisten.
Värsta bästa överraskningen. Då kom lill-matten susandes och hade lämnat Växjö vind för våg för hon längtade så ini baljan efter mig.
Och jag efter henne.

Ska vi spana in plejset där jag brukade jobba ibland för hundra år sen, undrade hon då.
Så då gjorde vi det. Det heter Julita Gård och är värsta största parken.
Tie minuters åktur bara.
Man behöver inte ens stanna för pinkpaus.

I önskebrunnen slängde jag nåra gamla ören och anhöll om att lill-matten skulle vara med mig, alltid.

Sen satt vi i skuggan och dom berättade om hur det var när lill-matten jobbade här och visade hundratusen människor allt som finns att se på Julita Gård.
Tillomed kossorna fick hon berätta allt om.
Mu.

På kvällen gav sig Lill-matten iväg in i skogen med blod och klöv och jag höll på att gå upp i limningen.
Nästa dag lassades jag in i knepigaste bilen. För det fanns ingenstans där bak för mig.
Så jag satt i baksätet.
!

Inknökt i nån sele betraktade jag hänförd världen utanför. Så annorlunda den såg ut från ett baksäte.

Skuttade sen ur konstiga bilen och så var det äntligen dags för spår!

Lill-matten lägger världsabra spår.

Det flöt på så bra så.

Kolla kolla!
På sekunden lika länge gick vi, spårläggerskan på kvällen och jag på morronen.
Måste vara världsrekord, eller nåt.

Sen knögglade dom in mig i nåt plastigt. För det hade faktiskt regnat pytte, så jag var lite våt. Man får inte väta ner baksätet i märkliga bilen.

Nästa dag for hon till Växjö igen, bästa lill-matten. Bedrövligt.

Men innan avfärden hann hon filma matten och mig när vi tog oss en svängom.
Så här.